Vad som kommer hända i mitt liv den närmaste tiden har jag lika lite koll på som hur nyheten om mig kommer att tas emot. Jag längtar dock till att få börja jobba igen, träffa nya och gamla vänner och skapa någon typ av vardag.
Vad som har känts väldigt positivt och lite förvånande det senaste året är gamla vänners och nya kontakters vänliga, respektfulla och nyfikna intresse kring min resa. Jag har dessutom resonerat så att alla människor som vill behålla mig som sin vän är en nyfunnen vän. Bakgrunden till det är att jag mentalt tidigt i processen var beredd på att få offra kontakten till både familjen och alla vänner förutom mina barn och de fåtal personer som jag redan visste backade upp mig i processen.
Det jag insåg var att om vänner eller familj kommer att motarbeta mitt beslut så skulle det bli en omöjlighet att vara den som tog ansvar för relationerna samtidigt som jag skulle behöva stå ut med att ständigt bli ifrågasatt och skrämd. Att mentalt ställa in mig på att jag eventuellt kommer behöva börja om från början med nästan alla relationer gjorde mig mindre livegen och betydligt starkare. Ju mindre jag hade att förlora desto lättare skulle det bli att släppa sargen. Med det sagt så var det ju inget jag önskade mig, men var beredd på.
Nu X månader senare så kan jag försiktigt börja summera min första tid som transperson och känner mig betydligt lugnare och gladare över allt jag har tagit mig igenom. Jag börjar försiktigt bygga upp mitt kontaktnät igen och påbörjat mitt ”hemliga” uppdrag att få mina coola manliga vänner att förstå att de blir ännu coolare om de också har en transkompis, fungerar förvånansvärt bra!