Jag vill på mitt ödmjukaste sätt tacka alla som bidragit till att min transition har hållits hemlig nu i snart två år. Jag uppskattar att ett tjugotal barn och drygt ett hundratal vuxna känt till min resa den senaste tiden, vilket gör den till en stor hemlighet som har bevaras väl, vilket är mycket imponerande. STORT TACK FÖR DET!
Jag vill även nämna att personer i mitt liv, som känner sig exkluderade sannolikt inte är det. Min strategi från början har varit att skapa så små ringar på vattnet som möjligt ända till den dagen då jag och min familj är redo.
Många vänskaper och övriga relationer har därför behövts sättas på paus från min sida. Dels, som ovan nämnda, dvs skapa så lite uppmärksamhet som möjligt. Men också dels för att jag medvetet har undvikit andras åsikter.
Under året jag befann mig i min djupa depression så var jag mycket svag och skör, därför också mycket påverkningsbar. Jag insåg detta i ett tidigt skede och bestämde mig för att inte söka svar hos andra och heller inte låta mig påverkas av andra. Att mina tankar och idéer var just mina kändes otroligt viktigt för att våga lita på dem i ett första läge och i nästa bygga upp mitt nya liv på dem.
När depressionen väl klingat av och tankar skulle översättas till handling så började jag dock fråga närstående om vad de tyckte, kring diverse beslut jag skulle ta. Problemet som snabbt uppstod var att alla svarade typ olika på alla typer av frågor. Om jag tar mina operationer som exempel så svarade några ”gör inte för mycket” och de andra sa ”gör inte för lite” 🙂 Att hitta mitt mål när alla jag frågar pekar åt olika väderstreck var därför inget bra alternativ. Eller som de kloka säger ”det är bättre att gå sin egen väg än att gå vilse i andras fotspår”.
Så nu är jag åter ganska restriktiv med att fråga vad folk tycker, framför allt kring de beslut som ändå måste stödjas av mig själv till 100%.
SÅ TACK OCH FÖRLÅT!